yourmoments

A true friend is hard to find difficult to leave and impossible to forget

Sant som det är sagt! Vad vore livet utan släkt och vänner? Ibland för något ont något gott med sig, det fick jag uppleva för ett par veckor sedan. Det var den 14 oktober och vi hade samlats för att ta ett sista farväl av min farmor som begravdes. Begravningen i sig var som de brukar sorglig men oerhört vacker. Farfar hade gjort ett mycket bra jobb med att planera begravningen och jag är säker på att farmor såg allt och var mycket nöjd. Vi spelade Christer Sjögrens, Ge oss år tillbaka. En låt med en oerhört vacker text som var mycket passande just farmor och farfar. Efteråt vid fikat fick jag och min syster en chans att träffa 3 av våra 4 tremänningar på pappas sida. Vi har av olika anledningar nästan aldrig träffats men oj vad kul det var att ses nu. Jag ska göra mitt allra yttersta för att vi ska behålla kontakten från och med nu. Vem ska annars föra släktbanden och minnerna vidare?

IC gänget är mina underbara tjejkompisar på hemma plan. Vi är 8 st gamla kollegor där hälften av oss har gått vidare med andra yrkesval. Trots detta och att vi har 20 år åldersskillnad, olika bakrund och intressen så håller vi ihop i vått och tort. Vi kanske inte hörs varje dag men jag vet att jag ALLTID kan lita på dem och de vet att jag finns här för dem. När vi väl ses så har vi alltid fantastiskt kul tillsammans. Senast var när Inger fyllde 50 och vi fick möjligheten att fira henne en hel kväll på Fiskekyrkan i Luleå. Det blev god mat och dryck, många skratt och varmt på dansgolvet.

Vad vore vänner utan släkt och vänner?? Ganska ensamt, tyst och tomt. Jag är oerhört lycklig för att ni finns i mitt liv. Tack snälla!


   

  

Jag har blivit välsignad med 2 underbara döttrar som betyder allt för mig.

Den yngsta föddes med Microthalmia på sitt högra öga vilket innebär på ren svenska undertvecklat öga. Hennes öga slutade utvecklas någon gång runt graviditetsvecka 8 och pga detta så är hon blind på sitt högra öga. Ett problem, hemskt, handikapp, stackars lilla barn.... det finns många negativa saker som folk tänker när det hör detta. I mitt sysätt finns bara ett ord glädje! Missförstå mig rätt visst vill alla mammor att deras barn ska vara fullt friska när de föds, det ville jag också men Molly är vårt lilla mirakel. Hon är en trollunge som vilket annat barn som helst som leker, busar och hittar på äventyr. Eftersom hon har syn på sitt vänstra öga så har hon inga fyiska begränsningar utan kan göra allt hon vill i livet. När hon var 1 fick hon sin första protes vilket nu innebär att hon ser ut som alla andra också.

Tack vare Molly har jag inte bara fått en ny insikt i mina egna fördommar utan även fått ett helt nytt liv med vänner runt om i hela världen. Aldrig och då menar jag aldrig har jag tyckt synd om mig själv, anklagat mig själv för hennes problem eller skyddat henne på något annat sätt än min andra dotter. Istället har möjligheterna att lära mig nya saker och hjälpa andra fått mig att leva upp som en ny människa.

Fick ett samtal av en mamma som fått en dotter för ett par månader sedan med samma sjukdom. Hon hade väldigt svårt att acceptera det som hänt hennes dotter och var rädd för vad livet hade att vänta för både henne och hennes dotter liv. Att få chansen att finnas där och kunna stötta henne och många andra ser jag som mitt mål i livet.

I maj var hela familjen i Manchester, England och hälsade på en föräldraförening som heter MACS. Glädjen, vänskapen och värmen hos de 70 familjer som var där var obeskrivlig. Nu är jag scandinavien representat för denna förening och har vunnit många nya vänner på resans gång.

Orsaken att jag skriver om detta är att jag i dagarna fick ett brev från den Amerikanska motsvarigheten till MACS som heter ICAN. I detta brev stod bla information om ny forskning inom denna sjukdom. Genetiska framsteg och mycket mer som gör att livet ser ljust ut för alla med synhandikap. Det som fick mig att lyfta på ögonbrynen mest var artikeln om att forskare, tekniker mfl. nu arbetar på att utveckla en bil som helt blinda ska kunna köra. Med hjälp av den senaste teknologin så hoppas dessa tillsammans med Ford ha en färdig prototyp av denna bil inom ett par år, otroligt eller hur! En bil där bilen i sig ger all information till föraren. Kan knappt vänta på vad som kan ske i framtiden :) Fick även en inbjudan till deras årliga möte i Boston i juli nästa år.
 Vem vet kanske kan jag åka, vore otroligt intressant.

11 september 2011.

Fick körkortet, fick ett missfall, World Trad Center, mordet på Anna Lind..

 Ett datum som väcker många känslor inom mig. Det har gett mig en del glädje genom årens lopp men på senaste åren mest sorg. I år var det extra påtagligt då min älskade farmor somnade in i evig sömn.

Life works in mysterius ways sägs det och nog var det en mening med att jag valde att flytta den mer obligatoriska novemberhelgen hos lillasyster till september. Fredagen den 10:e septeber efter jag landat i Stockholm fick jag samtal av familjen att läget försämrats avsevärt för farmor som låg inlagd för lunginflamation. Lillasyster åkte från jobbet för att möta upp farfar på SÖS. Jag hade ett jobb möte inbokat som jag åkte på först.

Väl på sjukhuset var det en sliten men ack så vacker farmor som låg i sängen. Fullt klar i många stunder hann vi med att prata om lite av varje. Känndes konstigt att sista där och inte veta med säkerhet hur det skulle gå. Skulle jag säga allt det där jag ville säga om hur hon förgyllt mitt liv, tacka för alla underbara upplevelser som jag alltid kommer att bära med mig. Säga hur mycket jag älskar henne och be om förlåtelse för alla gånger jag har tänkt ringa henne men då jag låtit andra saker komma emellan. Fråga alla de där frågorna som jag haft 31 år att ställa men som aldrig blivit av och som nu känndes enormt viktiga att få svar på. Det blev i alla fall så att allt det där försvann och jag nöjde mig med att sitta i sängen och hålla hennes hand, stryka henne på kinden och försöka lugna henne så gott jag kunde.

Ett par timmar senare kom även mamma och pappa ner till Stockholm. Vi satt där en stund allihopa, sen var det dags för mig och syster att gå. Jag kysste farmor på pannan och sa till henne att vi skulle ses i morgon. Det hann vi aldrig göra. Farmor dog när jag och syster satt i taxin på väg till sjukhuset. Lungt och stilla somnade hon in med farfar, sin livs kärlek vid sin sida.

Ibland funderar jag på allt det där som aldrig blev sagt men jag har kommit fram till att alla de där orden inte spelat någon roll. Alla minnen och skratt är vad som är viktigt att komma ihåg och jag vet att farmor visste att jag älskade henne.

Här skiljs våra vägar i livet

En väg vi tillsammans fick gå

Jag tog aldrig nånting för givet

Min saknad känns smärtsam ändå

 
Du skänkte mig glädjen och skratten

I din värld fick jag komma in

Du var den lyssnande rösten i natten

Du gav mig den tid som var din

 Du är för alltid en del utav mig

Som polstjärnas ljus i natten

Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig

Som en bro över mörka vatten

 Du är för alltid en del utav mig

Så fjärran men ändå nära

En ängel ska bära min hälsning till dig

Du är alltid en del utav mig

Här skiljs våra vägar i livet

Men du lät mig tidigt förstå

I stjärnorna står det visst skrivet:

"Tillsammans för alltid ändå"

 När natten så stilla sig sänker

Finns tystnadens tomhet hos mig

Och likt den klaraste stjärnan som blänker

Så stark är min kärlek till dig

Du är för alltid en del utav mig

Som polstjärnans ljus i natten

Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig

Som en bro över mörka vatten

Du är för alltid en del utav mig

Så fjärran men ändå nära

En ängel ska bära min hälsning till dig

Du är alltid en del utav mig

 Du är för alltid en del utav mig

Så fjärran men ändå nära

En ängel ska bära min hälsning till dig

Du är för alltid en del utav mig

Ciao!

Det var ett tag sedan jag var inne och skrev. Har inte kommit in i det där med bloggandet ännu men det blir väl bättre med tiden antar jag. I slutet av augusti var vi 4 stycken som åkte från en tidig höst i Luleå till sommaren i Rom över en weekend. Rom är verkligen en helt fantastisk stad som jag ska åka tillbaka till inom en inte allt för avlägsen tid. På 3 dagar hann vi med att se de mesta, shoppa äta gott och se serie A premiären med Roma och Totti!!! Ett urval av vad vi såg följer här nedan.